VARFÖR ska lärare skjuta upp allt till sista månaden? jag blir arg.
När jag är stressad, pluggar jag inte mer. tvärtom. jag stannar helt. går inte till skolan. Försöker plugga men det sätter sig inte. Får ångest och blir arg på mig själv.
Allting som jag har missat har bara lagt sig i en hög och jag vill bara bränna upp den högen.
Jag VILL faktist lära mig saker, men jag kan inte. orkar inte. Ser ej ifram emot det. Känns som att det enda som spelar roll är bokstäverna, att jag måste bevisa för någon annan hur duktig jag är. Bevisa för någon annan att jag kan tillräckligt mycket, att jag är tillräckligt bra för att gå i en viss skola. Men jag vill lära mig för mig själv, lära mig på riktigt, samtidigt som jag vill gå i en bra skola.
Dessutom, så skulle jag säkert haft mer chans till det om alla inlämningar,prov och uppgifter inte var uppskutna till den sista fucking månaden?!?! Jag kommer ihåg när allt var mer chill förra terminen, då tyckte jag att det var roligt att vara i skolan! men nu vill jag bara spy på den och stänga in mig i ett rum och typ operera in massa information som man måste veta till alla prov i min hjärna.
Jag kollar upp på ett berg och istället för att börja vandra upp, och få saker och ting gjort, står jag kvar där nere och vet inte vilken väg man måste börja gå upp för??
Jag behöver organisation och jag försöker mitt bästa men det är så irriterande.
och ibland är det okej att tycka synd om sig själv.
Jag har bestämt mig och jag är så glad och jag känner pressen rinna av från mig- STRYKER MUSIKEN FRÅN SKOLAN.
Oväntat? Ja. För både mig själv och min familj.
Fel val? Nej.
1.Engelska skolan drama/art
2.Sing song rytmus
3.Promotion Rytmus
4.Stockholms estetiska
5.Scengymnasiet
6.Fryshuset
Skönt att slippa all pressen från att vara bäst och tvingas att lyckas. Skönt att slippa tyna bort som en fis bland alla talanger. Skönt att få göra något som jag alltid har älskat men har valt bort. Ska plocka fram ur hyllan igen. Det känns lite dammigt och stelt men snart så. YEAH!
Jag vill vara ung och ha roligt så länge jag kan, så. Vill slippa bli gammal och grå, vill bara leva livet. Och det skaaaa jaaaaaag
En random bild jag gjorde som ska föreställa ett filmomslag till någon film jag gjorde i mitt huvud. hö fett bra yaoo
Märks det att den blonda är Christina Aguilera och den bruna en brun version av henne?:P
Ok, so I didn't get into the school I wanted to. World goes under! Or first it did. Then I was thinking. I have two options. Either I fight like fuck to get better grades and get in. Or i'll just leave it and go to the other school that I liked too. I still haven't chosen which option I wanna follow. I don't even know if it's worth it, what if the school is overrated. Maybe I don't even like having singing as my main thing in school. My friend told me to not go there since it destroyed her love for music. I didn't believe that, but Idk. I guess everything depends on the person and situations. Most people love it there.
What if I should try and develop my other talents in the ''Promotion''-line. Or art. Or theater. I always only focused on music and singing, maybe it's time for something else? And focus on it on the side, since I still love it. I don't know.... i dont know..fuck, idk. GAAAHHH!
Whatever it will be.. I will never stop fighting to get my music or my movies out there. Even if a school won't let me in, it doesn't mean nothing will let me in.
Språkresa till Frankrike eller hälsa på mitt andra hem??!?!? Vill som f-a-n hälsa på Los Angeles igen, det gör så ont när jag tänker på det. Men samtidigt, känner jag mig lite orolig. Vet inte vart jag ska bo. Tänk om vissa av mina kompisar inte bryr sig om mig längre. Eller så kanske dem reser bort när jag är där, och det slutar med att jag sitter hemma rastlös. Tänk om mina bästa killkompisar inte längre bryr sig om mig och inte bjuder mig på fester för att jag inte är singel längre. (Hahaha låter dumt men det har hänt flera gånger. )
Men Santa Monica, Los Angeles, var platsen där jag var lycklig 24/7 i ett år. Ett guldår. Där jag kände mig snygg, glad, bäst, och aldrig tvekade på mig själv en endaste sekund. Jag var inte grå. Som nu. Jag vill tillbaka dit. Få tillbaka mig själv. Få tillbaka mina färger. Men samtidigt känner jag mig rädd. Allting kanske är så mycket bättre i min hjärna än vad det egentligen kommer att vara om jag åker dit? Man brukar ju se förr som mycket bättre. Och nu som sämre än vad det är.
Okej, kom lite ur ämnet. Samtidigt älskar jag tanken av att åka med min bästa vän(Lina) till Frankrike. Bada, träffa nya människor, ny kultur, nytt språk, äta fransk mat, gå på café och äta crossiants. Fy vad kul. Det VET jag att det inte blir en besvikelse!
Men klarar inte av att vänta längre på att hälsa på Santa monica.
Men annars kanske jag kan vänta tills höstlovet eller jullovet och åka dit då. Och åka till frankrike nu i sommar.
Vill så gärna åka till frankrike!!!! Men får ont i magen när jag tänker på att inte åka till USA. Men får stå ut med det.
Haha känns som att jag har blivit en gnällspik, eller är det bara jag? Men det är svårt, för när jag är på det här humöret måste jag skriva. För nu mår jag lite bättre, efter att ha skrivit.
Allt handlar om att kämpa tills man når dit. Kämpa för dig själv. Du är vad som räknas i ditt liv, du är huvudpersonen. Du ska må bra. För det är meningen med ditt liv. Kämpa tills du kommer till den dagen. Då allting känns så skönt. Då du kan njuta av allting, även när himlen är täckt av gråa moln. Då du kan andas lungt utan att vara rädd för den brännande känslan i kroppen. Fortsätt. En positiv tanke är ingenting mot femtio negativa, men försök att fälla dem. Tills bara den positiva står ensam kvar.
